Havsfåglarna......






Livet innehåller så många nyanser, skeden och upplevelser. Att komma till underfund med hur allting sker, hänger ihop och fortgår förbli ett mysterium. Men en sak är säker- det finns alltid tid för överraskningar, både positiva och negativa sådana. Givetvis föredrar vi att komma ihåg de positiva och skymma undan de negativa. Eller så stärker det positiva, det negativa och gör livet enklare, både för att komma vidare i vardagen och att utvecklas. En sak som precis fungerar så, är fåglarna! De är bränslet i vardagen och moroten inför kommande uppgifter. En källa för outtömlig glädje! Vi är lyckligt lottade, vi få som kommit underfund med detta! Får man dessutom lägga en viss tid på fåglar, förstår man förr eller senare att det finns saker som har en större attraktionskraft och karisma än andra! Nej jag tänker inte på en brun törnskata ute på en skärgårds-ö en tidig novembermorgon med första frosttäcket på marken, inte heller på den spelande dvärguvs-hanen som aldrig hittade en hona i det skånska jordbrukslandskapet och som vi alla missade förra året i maj. Nej det är havsfåglarna! Havsfågelskådningen! Det behöver nödvändigtvis inte alls handla om ovanliga fåglar eller rariteter. Snarare är det upplevelserna i sig i kombination med förväntningar, kunskap och sällskap som bidrar till oförglömliga minnen. Nu tar min nästa historia vid, när jag för andra gången fick möta havsfåglarna! Häng med!


Det var en blåsig dag....... Stopp, stopp, stopp! Sådär kan du inte hålla på! Lite annorlunda text får det väl bli den här gången? För det var ju helt otroliga upplevelser??! Okej, vi börjar om från början! Helt från början!


Tankarna hade länge riktats mot en specifik dag. Väderförhållanderna som utlöst varandra var perfekta, det var fredagen den 22 oktober det skulle ske! Kraftiga SV vindar för att få upp havsfåglarna från Brittiska kanalen med omgivningar och sedan ihärdig NV som skulle trycka in godbitarna i Kattegatt, och förhoppningsvis även Laholmsbukten och Skälderviken. Men det var blandade känslor trots en solklar win-win situation! Plugget inför en tenta tisdagen veckan efter satte käpparna i hjulen. Jag bet I det sura äpplet och insåg att man får glädja sig åt det lilla man har i livet och framförallt de få gånger man kommer ut vid rätt tillfälle! Det kommer fler tillfällen i framtiden sa jag till mig själv med en varm och omhändertagande röst. Satsa på första tentan! Dagarna gick och helt plötsligt var det torsdagen den 21 oktober. Mårten Wikström ringde upp mig och frågade om jag skulle med till Hovs hallar under morgondagen, men jag behövde plugga, framförallt under förmiddagen när man är som mest produktiv! Mårten förstod mitt val och vi började drömma oss bort mot vad morgondagen skulle ge för läckra arter! Hur mycket jag än försökte att inte tänka på det, visste jag en sak. Mårten skulle slå till under morgondagen! Rejält! Det bara kändes så, med hans hårda slit, kunskaperna, swarre-tuben och väderförhållanderna. Det var upplagt för historia! Jag vred och vände mig i sängen den natten……


Och så dagen efter. Dagen D. Dagen då det hände. Mitt i plugget. Klockan var 11:19. Jag får ett meddelande. "Fy satan Mårten". Mitt hjärta stannar för några slag. Sällan har jag varit så snabbt in på Bird alarm. En app vi skådare tenderar att bli alltför bra kompis med.... Och där står det.


Kl.10:57:13. Spetsbergsgrissla, 1 ex vinterdräkt, sträckande mot väst. Jag obsar- säkert bestämd. Mårten Wikström. Kommentar: " Helt jävla otroligt, Hovet levererar". Bild: Ord överflödiga. Sällan har det känts så jobbigt att vara skådare. Samtidigt kände jag en stor glädje för Mårtens skull. Men hur som var det dags, dags att gå in i skådarvärlden igen.........



Jag fick en ny chans. En gyllene sådan. En chans man inte kunde tacka nej till. Emil Lundahl undrade om jag skulle hänga med till Skummelövsstrand på eftermiddagen. Wrappade upp förmiddagens plugg-session och riktade mina tankar mot det blåsiga havet! Runt kl.12 drog vi iväg. En halvtimme senare var vi framme vid dagens paradis. Packar upp vid toaletten, fäller ut stativbenen och förbereder kameran..... Nej! Vi hann inte förbereda kamerorna faktiskt förrän en alkekung kommer och flyger förbi jättefint bakom oss, en bit innåt land. Åh vilket fotolläge! Och det sumpades totalt... Men glädje blev det hur som, ett livskryss och framförallt en oförglömlig upplevelse att få se hur små alkekungarna faktiskt är och hur dom kan klara sig över haven med sina svirrande vingslag, trots de kraftiga vindarna. En 5 minuter sedan får jag syn på en klykstjärtad stormsvala som flyger lågt över vattnet mot SV. Och 5 minuter senare upptäcker Emil en grålira som bågar grymt snyggt en bit ut i bukten. Vad är det som händer? 3 livskryss på 15-20 minuter? Var jag i en ännu en havsfågel-dröm? Sannerligen och den var på riktigt återigen! Man fick nästan nypa sig i armen för att förstå vad som försiggick! När man skådat fågel under några år blir man mer och mer tacksam för när man får sådana här ögonblick/dagar, eftersom man efter slit dag in och dag ut på sätt och vis fått en större förståelse för hur ovanligt det faktiskt är. Det känns som att allt slit äntligen betalar sig och man får ut hela sin årslön på en och samma gång. Föreställ er en sån glädje!



Dessutom kom jag helt plötsligt på en sak. En rätt underbar sak. Jag borde ha passerat 300 Sverige-kryss idag. Jag gick in och tittade på min AP-profil och såg att gråliran blev min 300:e art. Dubbel glädje! Jag kände mig riktigt nöjd med dagen alla redan. Bestämde mig för att satsa lite mer på fotograferandet och att fånga stormen och dess arter. Det kom alkekungar då och då som slickade strandkanten och stundom bryggan. Jag var helt kär i arten efter min första obs! Dom var helt otroliga! En favorit! Jag vandrade ut på bryggan och vadade igenom vattnet med mina alltför slitna och dåliga gummistövlar, som givetvis läckte in vatten. Men det gjorde ingenting. Lite blöta fötter skulle inte få förstöra min upplevelse en sån här dag. Det fanns värre potentiella saker att uppleva! Efter att gått längst ut på den relativt långa bryggan, hade jag funnit min plats i stormen. Fötterna fick klamra sig fast i bryggan med nedåtböjda tår för att jag skulle hålla kvar fästet. "Stancen" fick breddas ordentligt. Min jackluva fick känna på vindkrafter den aldrig tidigare upplevt. Men det var också okej. Jag hade klätt på mig med mina mest varma och sköna kläder, så att jag skulle kunna njuta av upplevelserna trots vädret.


Kameran jobbade som aldrig förr. Sillgrisslor flög förbi här och där. En ung tretåig mås kajkade förbi och verkade ta det rätt lugnt trots de hårda vindarna. Och se där, en förbiflygande flock på hela 5 alkekungar en bit utanför bryggan. 5 alkekungar?!?! Det var en mäktig upplevelse utan tvekan! Samtidigt lite sorgligt.... Det hade visat sig enligt en Brittisk studie från i höst att det sedan början på augusti upptäckts alkor i en relativt stor mängd som dött pga. svält, först och främst på längs den brittiska östkusten. Sedan när det vridit mot vindar med mer västkomponent, hade såklart de svagaste och mest utarmas individerna blåst in i Kattegatt och på andra ställen. Från de 11 oktober rapporterades om stora mängder, framförallt sillgrisslor som hittats döda längs med Danmarks nordspets på Skagen, men även längs med stränder i NV Europa, såsom t.ex. I Nederländerna. Dock verkar problemet inte minskat längs de brittiska kusterna hur som, då det enligt en rapport från den 13 oktober hittades 138 sillgrisslor, 6 tordmular och en lunnefågel som låg utarmade på en strand utanför Boddam, Aberdeenshire.


Som ofta vid läckra uppträdanden och sällsynta fynd, är det fåglar som fått lida/lider och hamnat långt ifrån där de egentligen skulle vara. En sillgrissla låg halvt utmattad på stranden. Det såg ut som den kanske skulle kunna ha varit på solsemester, såg rätt bekvämt ut på sätt och vis där den låg på badstranden. Men verkligheten var långt ifrån sådan. Döden knackade på dörren och en kråka kom flygandes och lyckades sätta sig på gisslan en kort stund, tills den fick krafter och återigen hittade ut till vattnet, vattnet och vindarna som dock förmodligen skulle kräva ut dess sista krafter. Det fanns ingen återvändo, kämpa för allt man hade eller bli mat åt andra. Gång på gång blir man påmind om hur skört livet är! Efter det lilla dramat gick jag tillbaks till mitt fotograferande. Vartenda alka som passerade skulle fotograferas i hopp om en bra bild. Men någonstans där i bakhuvudet fanns det nog en tanke om att kanske hitta en lunnefågel, eller otroligt nog en spetsbergsgrissla. Men det låg väldigt långt bak i huvudet och jag hade knappt tänkt tanken.


Med dagens optik är det otroligt vad man kan uppnå och framförallt hur snabba kamerorna är, både sett till autofokus och bildhastighet. Två alkor kommer snabbt från SV och flyger förbi mig mot norr. Jag får dom lite snett bakifrån och peppar på med kameran. Kameran fungerar och har alltid fungerat som min säkerhet i fält. Jag använder mig sällan utav tubkikaren eller handkikaren för den delen, utan prioriterar alltid att få fotomaterial om fåglarna är på behörigt avstånd istället för att spika fåglarna på fältobsar. Det är mycket smidigare och enklare på så sätt. Autofokuset låser sig riktigt smidigt på bägge fåglarna och kameran peppar på som ett maskingevär. Jag är snabb med att kolla upp bilderna I efterhand och zooma in. Och när jag får se bägge fåglarna samtidigt uppkommer det en hel del tankar. För det första är den ena av fåglarna en tordmule, vilket jag sett väldigt få utav under dagen. Den andra fågeln är en sillgrissle-typ, men den ser annorlunda ut. Jag reagerar väldigt instinktivt på huvudteckningen, med svart hjässa som sträcker sig en bra bit nedanför näbben och liksom döljer ögat. Vidare är fågeln exakt lika svart som tordmulen på ovansidan, vingundersidorna känns väldigt kritvita och näbben kort. En udda jizz helt enkelt! Nä det får inte vara sant? Är det någon avvikande individ?


Jag springer in mot stranden från bryggan och går med raska steg mot Emil får att viss bilderna och få en "second opinion". Jag säger att jag fotat en avvikande grissla och fångar hans uppmärksamhet direkt. Vi tittar igenom bilderna och Emil utbrister något i stil med "Shit Simon, den där set rätt spännande ut faktiskt". Jag ringer upp Mårten Wikström snabbt som sitter ute på Hovs hallar och skickar över några bilder. Även han och Mårten Muller håller med om att det helt klart är en spännande fågel och förslår att jag drar ut den på Birdalarm som obestämd spetsbergsgrissla. Jag drar även ut den på två lokala band-grupper, Obsar i Nordväst och Lahox (Laholms-band). Heta på gröten är Musse Björklund och Peder Winding som bägge tycker att den ser väldigt bra ut. Jag fattar knappt vad som händer? Har jag alltså nyss hittat en spetsbergsgrissla bara för att jag under en dag (med ovanligt bra förhållanden förstås) bestämde mig för att fota alla alkor jag såg under några timmar? Det där är helt stört!





Den 100% säkra bestämningen får vänta tills bildkoll av bilderna på datorn senare under kvällen, men i princip är det hela klart! Wow! Hur det känts för resten av gänget vid toaletten som missade fågeln vågar jag mig inte på, men Emil var rätt besviken på att nu ha missat 2 potentiella chanser på en drömart....! Tiden tickade på och det hände inte så mycket mer extraordinärt. Jag gick ute på bryggan igen och började fota lite. Får en snabb impuls att kolla Bird alarm och får då syn på ett spetsbergsgrissle-larm med säker bestämning från Laholms kommun signerat Martin Åkesson. Vad händer? Och det är en stationär fågel som ligger nära strandkanten 2-3 km norr om där vi står på Skummelövsstrand. Jag tittar bakåt mot toaletten. Alla skådare är försvunna. Det tog inte mer än en minut. Emil står där och vinkar på mig! Jag förstår att det är blodigt allvar! Nu gäller det, nu ska spetsbergaren äntligen hängas in! Bilarna startar igång som det vore värsta rallyt och en karavan söker sig norrut. Sällan har man upplevt en sån go dragkänsla och draghysteri! Det tar 7 minuter och sen är vi framme. Slänger oss ut ur bilarna och springer upp på sanddynerna. -"Den drog norrut, NORRUT". Omgruppering och snabba ryck, och helt plötsligt är vi framme på nästa mikro-lokal av Skummeslövsstrand. Det står redan en 10-15 personer på sanddynerna och spanar intensivt. Jag och Emil klättrar upp likaså, men en sällan skådad entusiasm! Spanar fram och tillbaks. Det ligger en alka där, utbrister jag. Emil får in den i tuben snabbt. Och där är den- spetsbergaren! Helt fantastiskt! Jubel uppstår bland alla skådare! Vilken upplevelse! Alkan glider närmre och närmre mot strandkanten och vi gör en snabb omgruppering för att komma lite närmre och dokumentera fyndet bättre. Vilka obsar! Efter några minuter lättare alkan på vingarna, helt oprovocerat och flyger vidare norrut. Vinden gör att den direkt driver in en liten bit över stranden. Och sedan lite längre till. Och lite längre till. Till slut går den nästan i NV/V kurs in över land, innan vi tappar den där skogen blir för hög. Liksom många andra alkor, blev nog ödet inte särskilt kul även för spetsbergaren, även om det finns hopp att den kan hitta till någon fin insjö såsom t.ex. Bolmen, käka upp sig och sen flyga ut till havs och ut ur Kattegatt när vindarna lagts sig. Men det alternativet får ses som väldigt osannolikt.


Även Pontus Wennesjö och Frida Johnson från Kalmar var på plats och fick bevittna allt! Pontus som sedan skrev följande meddelande till mig. "Igårkväll innan vi skulle sova så låg vi och funderade på vad vi önskade att få se. Jag rabblade diverse arter, däribland minst två arter albatross och diverse liror, varpå Frida sa, "men spetsbergsgrissla då?" Jag svarade då, "nej det är så osannolikt...". Det får bli avslutningsraderna som beskriver hur otrolig denna dag blir till slut! Tills nästa havsfågeldag.....





64 visningar0 kommentarer